Svenska Haiku Sällskapet
_____________________
Haiku som närvaro, forts:
Ett bidrag som inte återfanns bland de vinnande i Haikusällskapets senaste tävling, men som förtjänar att läsas flera gånger lyder:
Regnets smattrande
på de nyfallna löven
Inget att förstå
En påtaglig närvarokänsla infinner sig vid läsningen.
Vi vet årstiden utan att den nämns och får en tydlig
förnimmelse av vilken sorts dag det är.
Regnet som annars är en vanlig kliché för sorg ("himlens
tårar") blir hos Cattis Bergqvist något annat, mindre
sentimentalt. Det smattrar, smattrar på allt som ligger på
marken - löv som föll nyss eller löv som föll ifjol,
det spelar ingen roll.
Ofta läser man in än det ena än det andra i en situation
förknippad med förlust, istället för att bara ta den
för vad den är. Det sökande efter "meningen"
som vi så lätt hänger oss åt blir stundom en form
av verklighetsflykt.
Till skillnad mot allsköns utfästelser om en högre mening,
tycks slutradens "Inget att förstå" göra det
enklare, inte bara att acceptera situationen - utan också att gå
vidare. Den öppnar sig. Anslaget påminner inte så lite
om Issas haiku:
Just existing
I exist
snow flitting down
Så nära. Så lätt. Och lätt att missa. Svävande
snöflingor.
Sum ergo sum. Långt före cogito